Svar på fråga
2010/11:375 Skillnader i stödet till människor med
funktionsnedsättningar
Statsrådet Maria Larsson
Per-Ingvar Johnsson har frågat mig om jag är beredd
att låta undersöka orsakerna och försöka komma till rätta med skillnaderna i kommuners,
regioners och landstings stöd till personer med funktionsnedsättning och i de
skillnader i avgifter som tas ut av människor med funktionsnedsättning för de
insatser som de får.
Inledningsvis vill jag understryka att LSS är en
rättighetslagstiftning och att den som tillhör målgruppen i lagen och i övrigt
uppfyller villkoren för att vara berättigad till någon eller några av de i
lagen tio angivna insatserna, har rätt till dessa. Detta oavsett vilken kommun
eller vilket landsting personen är bosatt i. Skulle beslut om insatser avslås
kan beslutet överklagas till förvaltningsdomstolen. Jag vill också informera om
att antalet personer som erhåller insatser med stöd av LSS har ökat över tid.
År 2007 var antalet personer med insatser enligt LSS 56 800 och 2009 hade
detta antal ökat till 60 200. Vidare hade antalet insatser ökat från
99 500 till 103 900 under samma tidsperiod, vilket visar att många
hade fler än en insats.
Av bland annat propositionen Utjämning av vissa kostnader för stöd och service till funktionshindrade
(2002/03:151) framgår när det gäller kostnadsskillnaderna mellan kommunerna att
dessa till viss del kan förklaras av att det finns en koncentration av personer
med funktionsnedsättningar i vissa kommuner, bland annat till följd av
landstingens tidigare lokalisering av vårdhem och annan verksamhet. Riksdagen
har, bland annat mot denna bakgrund, bedömt att en utjämning av dessa
skillnader varit nödvändig för att ge alla kommuner likvärdiga ekonomiska
förutsättningar att bedriva verksamhet enligt LSS. Riksdagen beslutade därför
att ett nationellt system för utjämning av kostnader för verksamhet skulle
införas. Genom utjämningssystemet begränsas eventuella ekonomiska motiv för
kommunerna att erbjuda insatser enligt socialtjänstlagen i stället för insatser
enligt LSS.
Även LSS-kommittén har i betänkandet Möjlighet att leva som andra (SOU
2008:77) tittat närmare på skillnaderna i kommunerna och kommit fram till att
det finns skillnader på grund av vårdhemmens lokalisering. Där nämns också ett
forskningsprojekt som anger att det sannolikt är skillnader i behov som ligger
bakom variationerna mellan kommuner.
Det finns även andra tänkbara orsaker till att
beslut om LSS-insatser skiljer sig åt mellan kommunerna. Det kan gälla olika
tillvägagångssätt och rutiner vid redovisning av insatser. Det kan också ha med
kvaliteten i handläggningen av besluten att göra. Socialstyrelsen har i
rapporten Social tillsyn – Länsstyrelsernas
iakttagelser under 2008 och 2009 redovisat vissa brister i utredningar och
beslut enligt LSS som innebär att det inte kan uteslutas att även detta kan
bidra till att beslut om LSS-insatser skiljer sig åt mellan kommunerna.
För att öka säkerhet och enhetlighet vid beslut om
personlig assistans, har regeringen under år 2008 gett Socialstyrelsen i
uppdrag att i samarbete med Försäkringskassan ta fram ett vetenskapligt
beprövat behovsbedömningsinstrument för detta ändamål. Socialstyrelsen ska
slutrapportera detta arbete till Socialdepartementet senast den 31 augusti
2011. Instrumentet ska kunna utgöra ett stöd till bland annat kommunerna i
deras arbete med beslut om personlig assistans enligt LSS.
Vidare har Socialstyrelsen gett ut allmänna råd och
föreskrifter när det gäller bostad med särskild service för vuxna.
Socialstyrelsen har också tagit fram en handbok och allmänna råd för
handläggning och dokumentation för bland annat handläggning inom LSS. Jag vill
dock understryka ännu en gång att beslut om insatser enligt LSS kan överprövas
av förvaltningsdomstol och att bedömning av insatser ska ske utifrån varje
enskilds persons förutsättningar och behov.
När det gäller frågan om skillnader i avgifter
mellan LSS och socialtjänstlagen vill jag framhålla att även de som har
insatser enligt LSS i vissa fall betalar för insatser. De som bor i bostäder
med särskild service betalar som regel en hyra, och avgift kan tas ut för
fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter. Det får även tas ut avgift för
personlig assistans inom ramen för assistansersättningen (18 § LSS). En
del personer kan behöva insatser både enligt LSS och socialtjänstlagen, till
exempel ledsagning enligt LSS och hemtjänst enligt den andra lagen. I dessa
fall betalas ingen avgift för ledsagning men däremot betalas en avgift för
hemtjänsten.
Grundprincipen för avgifter måste vara en likabehandling
som utgår från den lagstiftning som behoven prövas enligt. Samtliga personer
som beviljas insatser enligt LSS ska således när det gäller avgifter bedömas
likvärdigt. Detsamma gäller för dem som har behov av insatser enligt
socialtjänstlagen, som till exempel hemtjänst eller ledsagning. Om både äldre
personer och personer med funktionsnedsättning har sådana insatser betalar de
således avgifter för insatserna enligt samma villkor. Det finns ingen grund för
att ha skilda avgiftssystem för olika grupper i samma lagstiftning. Det finns
till exempel ingen anledning att äldre ska betala avgift för hemtjänst eller
ledsagning enligt socialtjänstlagen medan personer med funktionsnedsättning ska
fritas från sådana avgifter.
När det gäller frågan om avgifter finns det regler
i såväl LSS som i socialtjänstlagen som syftar till säkerställa att avgiften
inte blir alltför betungande och orsakar problem för den enskilde.
Avgifter enligt socialtjänstlagen får inte
överstiga kommunens självkostnader. Avgifterna för den enskilde får inte uppgå
till ett så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel av
sitt avgiftsunderlag för sina personliga behov och andra normala levnadsomkostnader
(förbehållsbelopp). Av proposition 2000/01:149 Avgifter inom äldre- och handikappomsorg, framgår att kommunen i
vissa fall ska höja nivån på minimibeloppet när en enskild omsorgstagare har
fördyrade levnadsomkostnader under förutsättning att kostnaderna är av den
karaktären att de bör tillgodoses inom ramen för förbehållsbeloppet. Det kan
gälla kostnader för till exempel yngre funktionshindrade personers behov av
medel för bosättning, familjebildning med mera eller rätt till
fritidsaktiviteter som är naturliga för yngre personer. När avgifterna
fastställs ska kommunen dessutom försäkra sig om att omsorgstagarens make eller
sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad ekonomisk situation.