den 30 november

Svar på fråga

2011/12:158 Ett internationellt vapenhandelsfördrag, ATT

Statsrådet Ewa Björling

Carina Hägg har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för ett verkningsfullt folkrättsligt bindande fördrag som reglerar handeln med vapen.

Sedan 2010 pågår inom FN:s ram ett strukturerat arbete för att förbereda ett folkrättsligt bindande fördrag som syftar till att stärka kontrollen över den internationella handeln med vapen och annan militär materiel, kallat Arms Trade Treaty (ATT). Målsättningen är att vid en diplomatkonferens i juli 2012 förhandla fram en avtalstext som kan antas med konsensus.

Regeringen fäster stor vikt vid detta arbete. Ett legalt bindande ATT bedöms erbjuda ett verksamt sätt att begränsa de oreglerade flöden av vapen som i dag förorsakar stort lidande i många länder och undergräver möjligheterna till ekonomisk och social utveckling i de drabbade staterna. Ett bindande instrument med bred anslutning blir också en betydelsefull grundsten för internationell normbildning på exportkontrollens område. Stödet för ett framtida instrument är mycket brett bland FN:s medlemsstater, och det är värt att notera att exempelvis flertalet afrikanska och latinamerikanska stater är aktiva och drivande i förhandlingsarbetet. Det saknas därför inte anledning till optimism i nuläget, men en svår och tekniskt komplicerad förhandling återstår att föra i hamn.

Carina Hägg nämner i sin fråga en rad centrala målsättningar med förhandlingarna som regeringen delar. Jag vill tillfoga att fördraget inte torde komma att innehålla något element av överstatlighet. Varje anslutet land kommer att ansvara för den exakta utformningen av sin egen exportkontroll, och för beslut i enskilda ärenden. Förpliktelserna i instrumentet kommer inte att kunna vara alltför detaljerade, för de måste gå att tillämpa i vitt skilda legala och administrativa miljöer. Därför ser jag inte att instrumentet skulle leda till en påtagligt ökad likformighet i kontrollsystem eller beslutsfattande mellan länder, jämfört med den vi ser i dag. Den viktigaste effekten blir i stället att föra upp alla länder till en miniminivå och därmed täppa till allvarliga luckor i den globala kontrollen av vapenflöden.

Sverige deltar mycket aktivt i det pågående förhandlingsarbetet. Som ett land med lång erfarenhet av effektiv exportkontroll har vi en hel del att bidra med i arbetet med att identifiera och formulera väsentliga element i ett nationellt kontrollsystem. Ansvaret för det svenska deltagandet i processen har getts till en erfaren diplomat med gedigen exportkontrollbakgrund.

Inom Europeiska unionen råder samsyn kring vikten av ett framgångsrikt resultat i ATT-arbetet, och EU var också drivande i ansträngningarna att få till stånd den nu pågående processen. Det är ingen tillfällighet att de kriterier för export som uppställts inom ramen för förhandlingsarbetet är snarlika dem som återfinns i EU:s gemensamma ståndpunkt om vapenexport (2008/944/GUSP). Även om det är EU:s medlemsstater enskilt som deltar i ATT-förhandlingen är vi alla medvetna om värdet av att så långt möjligt agera på ett samfällt sätt. Därför pågår ett omfattande medlemsstatssamråd i Bryssel för att gemensamt förbereda den kommande förhandlingen. Sverige är mycket aktivt också i detta sammanhang och kommer även fortsatt att vara det.

Mot bakgrund av det jag beskrivit ser jag ingen anledning att i nuläget ta några ytterligare initiativ i frågan. Regeringen kommer även fortsättningsvis att uppmärksamt följa skeendet. Sverige ska fortsätta att bidra konstruktivt till ett så bra förhandlingsresultat som möjligt, med målsättningen att ett framtida ATT ska etablera högsta möjliga gemensamma standarder på detta viktiga område.