Svar på frågorna
2012/13:249 Transportstyrelsens systematiska diskriminering av
personer med funktionsnedsättning
2012/13:250 Diskriminering av personer med neuropsykiatriska diagnoser
Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd
Penilla Gunther har frågat
mig om Transportstyrelsens agerande är förenligt med regeringens intentioner
att myndigheter ska gå före och underlätta för personer med
funktionsnedsättningar att få arbete (2012/13:249). Penilla Gunther har även
frågat statsrådet Erik Ullenhag hur han ser på Transportstyrelsens agerande, och
är det meningen att egna regelverk ska stå över domstolsbeslut. Arbetet inom
regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på båda frågorna. Jag
väljer att besvara frågorna i ett sammanhang.
Jag håller med Penilla Gunther om att det är mycket
angeläget att öka möjligheterna för personer med sjukdom eller
funktionsnedsättning att komma in och stanna kvar på arbetsmarknaden.
Erik Ullenhag redogjorde i sitt svar på den fråga
Penilla Gunther ställde förra sommaren att det finns en diskrimineringslag
(2008:567) som bland annat har till syfte att motverka diskriminering och på
andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett
funktionsnedsättning. Statliga myndigheter ska givetvis inte bryta mot diskrimineringslagen
när de fattar beslut om föreskrifter. Det är även självklart att myndigheter
har att följa domstolsbeslut som vunnit laga kraft.
Inom transportpolitiken, vilket är mitt
ansvarsområde, är en viktig uppgift att fortlöpande förbättra trafiksäkerheten
och regler är ett sätt att verka för måluppfyllelse. De statliga myndigheterna
på transportområdet, bland andra Transportstyrelsen, ska verka för
transportpolitisk måluppfyllelse.
Grundläggande bestämmelser om
trafiksäkerhetsbetingade hälsokrav som personal inom spårtrafikområdet ska
uppfylla återfinns i flera olika lagar och förordningar. Transportstyrelsen har
på grundval av dessa författningar bemyndigats av regeringen att utfärda
bestämmelser i föreskrifter om bland annat hälsokrav för personal med
arbetsuppgifter av betydelse för trafiksäkerheten inom såväl järnväg som
spårväg och tunnelbana. I dag finns två sådana föreskrifter. Båda medger
individuell prövning av en persons lämplighet att utföra arbetsuppgifter av
betydelse för trafiksäkerheten, även om det inte tydligt framgår av den äldre
av de två föreskrifterna (BV-FS 2000:4). Det stämmer alltså inte, som Penilla
Gunther påstår, att inga personer med neuropsykiatriska diagnoser kan få arbeta
med arbetsuppgifter med betydelse för trafiksäkerheten.
Jag har fått information om att Transportstyrelsen
anser att det finns ett behov av en större översyn av nämnda föreskrifter och
att myndigheten har börjat planera detta. I avvaktan på en sådan, mer
resurskrävande, insats har Transportstyrelsen valt att genomföra ett
ändringsarbete i de delar som bedömts som extra angelägna eftersom det kommer
att innebära lättnader för enskilda personer.
Transportstyrelsen remitterar alltid förslag till
föreskrifter. Om det finns personer eller organisationer som anser att de
föreslagna reglerna är diskriminerande förutsätter jag att de inkommer med
dessa synpunkter. Jag utgår även från att Transportstyrelsen tar sådana
eventuella synpunkter under noggrant beaktande och utformar sina regler så att
effekten av reglerna inte innebär högre krav än vad som kan vara befogat ur
säkerhetssynpunkt. Det är även angeläget att förhindra oskäliga barriärer som
minskar järnvägsföretagens möjligheter att rekrytera och behålla kompetent
personal.
Regelutformning innebär ofta en svår balansgång
mellan olika intressen. För att Transportstyrelsen ska åstadkomma bra regler är
jag övertygad om att myndigheten har stor nytta av att dess föreskrifter
diskuteras ur olika perspektiv.