Svar på fråga
2011/12:158 Ett internationellt vapenhandelsfördrag, ATT
Statsrådet Ewa Björling
Carina Hägg har frågat mig om jag avser att ta
några initiativ för ett verkningsfullt folkrättsligt bindande fördrag som
reglerar handeln med vapen.
Sedan 2010 pågår inom FN:s ram ett strukturerat
arbete för att förbereda ett folkrättsligt bindande fördrag som syftar till att
stärka kontrollen över den internationella handeln med vapen och annan militär
materiel, kallat Arms Trade Treaty (ATT). Målsättningen är att vid en
diplomatkonferens i juli 2012 förhandla fram en avtalstext som kan antas med
konsensus.
Regeringen fäster stor vikt vid detta arbete. Ett
legalt bindande ATT bedöms erbjuda ett verksamt sätt att begränsa de oreglerade
flöden av vapen som i dag förorsakar stort lidande i många länder och
undergräver möjligheterna till ekonomisk och social utveckling i de drabbade
staterna. Ett bindande instrument med bred anslutning blir också en
betydelsefull grundsten för internationell normbildning på exportkontrollens
område. Stödet för ett framtida instrument är mycket brett bland FN:s
medlemsstater, och det är värt att notera att exempelvis flertalet afrikanska
och latinamerikanska stater är aktiva och drivande i förhandlingsarbetet. Det
saknas därför inte anledning till optimism i nuläget, men en svår och tekniskt
komplicerad förhandling återstår att föra i hamn.
Carina Hägg nämner i sin fråga en rad centrala
målsättningar med förhandlingarna som regeringen delar. Jag vill tillfoga att
fördraget inte torde komma att innehålla något element av överstatlighet. Varje
anslutet land kommer att ansvara för den exakta utformningen av sin egen
exportkontroll, och för beslut i enskilda ärenden. Förpliktelserna i
instrumentet kommer inte att kunna vara alltför detaljerade, för de måste gå
att tillämpa i vitt skilda legala och administrativa miljöer. Därför ser jag
inte att instrumentet skulle leda till en påtagligt ökad likformighet i
kontrollsystem eller beslutsfattande mellan länder, jämfört med den vi ser i dag.
Den viktigaste effekten blir i stället att föra upp alla länder till en
miniminivå och därmed täppa till allvarliga luckor i den globala kontrollen av
vapenflöden.
Sverige deltar mycket aktivt i det pågående
förhandlingsarbetet. Som ett land med lång erfarenhet av effektiv
exportkontroll har vi en hel del att bidra med i arbetet med att identifiera
och formulera väsentliga element i ett nationellt kontrollsystem. Ansvaret för
det svenska deltagandet i processen har getts till en erfaren diplomat med
gedigen exportkontrollbakgrund.
Inom Europeiska unionen råder samsyn kring vikten
av ett framgångsrikt resultat i ATT-arbetet, och EU var också drivande i
ansträngningarna att få till stånd den nu pågående processen. Det är ingen
tillfällighet att de kriterier för export som uppställts inom ramen för
förhandlingsarbetet är snarlika dem som återfinns i EU:s gemensamma ståndpunkt
om vapenexport (2008/944/GUSP). Även om det är EU:s medlemsstater enskilt som
deltar i ATT-förhandlingen är vi alla medvetna om värdet av att så långt
möjligt agera på ett samfällt sätt. Därför pågår ett omfattande
medlemsstatssamråd i Bryssel för att gemensamt förbereda den kommande
förhandlingen. Sverige är mycket aktivt också i detta sammanhang och kommer även fortsatt att vara det.
Mot bakgrund av det jag beskrivit ser jag ingen
anledning att i nuläget ta några ytterligare initiativ i frågan. Regeringen
kommer även fortsättningsvis att uppmärksamt följa skeendet. Sverige ska
fortsätta att bidra konstruktivt till ett så bra förhandlingsresultat som
möjligt, med målsättningen att ett framtida ATT ska etablera högsta möjliga
gemensamma standarder på detta viktiga område.