Svar på fråga
2012/13:734 Industrigaskrediter i det svenska utsläppsmålet
Miljöminister Lena Ek
Matilda Ernkrans har frågat mig varför jag och
regeringen räknar in industrigaskrediter i redovisningen över gjorda
utsläppsminskningar via de internationella klimatinsatserna.
För att lösa klimatfrågan krävs globalt samarbete.
Internationella klimat-investeringar under FN:s överinseende är ett konkret
exempel på inter-nationellt klimatsamarbete som har varit mycket lyckosamt för
att åstad-komma bl.a. verkliga utsläppsminskningar i utvecklingsländer samt
viktig tekniköverföring. Sverige engagerade sig tidigt i utvecklingen av
mark-nadsbaserade instrument i enlighet med klimatkonventionens och Kyotoprotokollets
principer. Sverige är nu ett av de länder som är en-gagerade i flest
CDM-projekt och har därigenom stor erfarenhet att bidra med i förhandlingarna
om nya marknadsbaserade mekanismer och fortsatt utveckling av CDM.
Projekt som minskade utsläpp av biprodukter (som
HFC-23) från industrigastillverkning utvecklades tidigt under CDM. Anledningen
var att HFC-23 är en mycket potent växthusgas med en växthusverkan på nästan 12
000 gånger koldioxidens och man kunde med relativt enkel och billig teknik
åstadkomma stora utsläppsminskningar. Från att tidigare ha släppt ut
biprodukterna vid tillverkning av köldmedium (HCFC-22) rakt ut till atmosfären
(gratis) installerades destruktionsanläggningar vars merkostnad finansierades
av CDM. Man åstadkom på detta sätt stora reella och verifierbara utsläppsminskningar
som annars inte skulle ha skett.
Inget enskilt (bilateralt) projekt som destruerar
HFC-23 eller andra industrigaser ingår i de svenska internationella
klimatinvesteringarna. Det finns dock ett mindre innehav av HFC-krediter som
härstammar från Världsbankens pilotfond Prototype Carbon Fund (PCF) som 2005
investerade i två stycken HFC 23 projekt i Kina. PCF var den första fonden för
Kyotoprotokollets projektbaserade mekanismer och har haft som medveten
strategi att ha många olika typer av projekt för att därigenom skapa en bred
erfarenhet. HFC-projekt ingick då som en naturlig del. Beslutet att Sverige
skulle investera i PCF togs av den då-varande regeringen 1999. De två HFC
projekten i PCF har sammanlagt levererat ca 250 000 utsläppsminskningsenheter.
Köpeavtalen har nu avslutats och inga fler utsläppsrätter kommer att utfärdas,
men enligt avtalet ska destruktionen av HFC-23 fortsätta fram till de
ursprungliga kontraktens slutdatum.
Det svenska
förvärvsprogrammet för CDM och JI omfattade vid års-skiftet 2012/2013 nästan 70
olika projekt i 42 länder. Statens energi-myndighet ingår avtal om enskilda
projekt samt deltar i sju multilaterala fonder. Den sammanlagda
kontraktsvolymen var vid årsskiftet ca
19 miljoner utsläppsminskningsenheter (ton koldioxidekvivalenter) med
målsättningen att förvärva 40 miljoner ton till 2020. Efter hand
som marknaden har utvecklats och den institutionella kapaciteten i värdländer
har byggts upp så har den geografiska inriktningen för programmet för-ändrats.
De första enskilda CDM-projekten som Energimyndigheten kontrakterade fanns i
Brasilien, Indien och Kina, där det tidigt fanns institutionell kapacitet för
CDM. Därefter har satsningar gjorts i Sydost-asien och Afrika för att
åstadkomma en bred geografisk
spridning i pro-grammet och särskilda satsningar genomförs nu på minst
utvecklade länder och små ö-nationer under utveckling som till exempel Rwanda,
Tanzania och Uganda och Mauritius.
De 250 000 krediterna från HFC projekt utgör
således för närvarande en dryg hundradel av de internationella
klimatinvesteringarna, en andel som kommer att halveras när målet för
insatserna uppnås. De utgörs av ut-släppsminskningsenheter som har
kontrollerats och verifierats av obero-ende granskare och FN i enlighet med det
detaljerade regelverk som formulerats och godkänts av alla klimatkonventionens
parter. Utsläppsminskningarna är verkliga även om CDM projektens lämplighet
kan ifrågasättas och det är angeläget att värdländer som Kina själva tar ansvar
för denna typ av åtgärder. Regeringen har därför tagit ställning mot att
tillåta nya HFC projekt inom CDM och stött det arbete inom FN som tagit fram
regelverk som minskar krediteringen från pågående projekt men samtidigt bevarar
incitament att destruera biprodukterna. Regering-en stödde även de beslut som
togs inom EU att utesluta denna typ av krediter från handelssystemet och har
tydligt tagit ställning mot att använda denna typ av krediter till vårt
åtagande för den icke-handlande sektorn.