den 16 februari

Svar på fråga

2010/11:285 Parkeringstillstånd för personer med funktionsnedsättningar

Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd

Jonas Sjöstedt har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder i syfte att förändra trafikförordningens bestämmelser gällande parkeringstillstånd för personer med funktionsnedsättningar.

Frågan är ställd mot bakgrund av ett antal i medierna uppmärksammade fall. Ett parkeringstillstånd gäller i tre år och personer med gällande parkeringstillstånd är oroliga för att de inte ska komma att få nya tillstånd vid en omprövning. Man har också påpekat att det kan vara svårt att betala för sin parkering i en automat.

Syftet med ett parkeringstillstånd för rörelsehindrade är att ge personer med betydande förflyttningssvårigheter möjlighet att komma nära sin slutdestination, för att på så sätt underlätta förflyttningen. Parkeringstillståndet är ett undantag från ordinarie parkeringsregler och bör betraktas som just det – ett undantag från några av trafikreglerna om parkering. Antalet parkeringsplatser för rörelsehindrade är begränsat varför det är av största vikt att de som har störst behov av dessa platser ges möjlighet att parkera sitt fordon där.

Enligt trafikförordningen får ett tillstånd endast utfärdas till en rörelsehindrad som har ett varaktigt funktionshinder, som innebär att han eller hon har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller till andra rörelsehindrade som regelbundet behöver förarens hjälp utanför fordonet. I Transportstyrelsens allmänna råd görs bedömningen att väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand bör grundas på förmågan att förflytta sig till fots med eventuella hjälpmedel, samt att bedömningen av regelbundet behov av förarens hjälp utanför fordonet bör bedömas utifrån sökandes förmåga att ensam invänta föraren vid målpunkten.

Transportstyrelsen, tidigare Vägverket, har under många år haft en likvärdig bedömning av dessa ärenden. I bedömningen har förmågan att förflytta sig till fots alltid har varit central. Ett parkeringstillstånd prövas i den kommun där sökande bor. Kommunens beslut kan överklagas till länsstyrelsen, vars beslut vid behov kan överklagas till Transportstyrelsen.

Under senare tid har Sveriges kommuner börjat anpassa sina bedömningar till Transportstyrelsens avgöranden i överklagningsärenden som rör parkeringstillstånd. Detta har lett till att vissa kommuner nu skärper sina bedömningar. Detta kan dess värre felaktigt upplevas som att reglerna kring parkeringstillstånd för rörelsehindrade är skärpta. Så är således inte fallet.

Att ha problem med betalning i parkeringsautomat har inte varit ett skäl att erhålla parkeringstillstånd. Ett parkeringstillstånd ger inte automatisk rätt till gratis parkering. Det är emellertid alltid berörd kommun som själv beslutar om eventuell betalningsfrihet för personer med parkeringstillstånd. Det är inte enbart personer med rörelsehinder som kan ha svårigheter med betalning i parkeringsautomater – det gäller även personer med grav reumatism eller liknande.

Jag välkomnar en översyn av olika betalningsförfaranden (parkeringsskivor, smartcard med mera). Detta är dock en kommunal angelägenhet och inget som kan regleras i trafikförordningen.

Näringsdepartementet har påbörjat en dialog med handikapporganisationerna, Sveriges kommuner och landsting samt berörda myndigheter angående de upplevda problemen med beviljandet av parkeringstillstånd.

Vi kommer i dagsläget inte att föreslå någon ändring i trafikförordningen gällande parkeringstillstånd för personer med rörelsehinder.