den 4 april

Svar på fråga

2012/13:426 Villkor för bidrag till folkrörelser

Statsrådet Maria Arnholm

Jasenko Omanovic har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder som syftar till att samhället villkorar bidragen till folkrörelserna, som till exempel idrottsföreningar, med krav på vad och hur de ska arbeta.

Inledningsvis vill jag betona att jag inte ser de civila organisationerna som något vid sidan av samhället. Samhällsbegreppet bör inte reduceras till att endast omfatta stat och kommun utan inkluderar för mig också exempelvis folkrörelser och föreningsliv.

Vad sedan gäller den statliga politiken för det civila samhället är min utgångspunkt att statens villkor ska vara utformade så att de respekterar organisationernas självständiga och oberoende roll i demokratin. Jag anser därför att staten inte ska ställa fler villkor än nödvändigt för bidrag till organisationer inom det civila samhället.

Samtidigt måste vissa grundläggande krav för statligt stöd kunna ställas. Regeringen har i propositionen En politik för det civila samhället (prop. 2009/10:55) formulerat ett antal villkor som bör gälla som grundläggande förutsättningar för statliga organisationsbidrag till organisationer inom det civila samhället och andra statliga bidrag av motsvarande karaktär. Där framgår exempelvis att ett grundläggande villkor bör vara att organisationerna i sin verksamhet respekterar demokratins idéer, såsom jämställdhet och förbud mot diskriminering.

Förutom sådana generella principer för statens stöd till det civila samhället finns separata regelverk för de bidragssystem som finns inom olika verksamhetsområden.

Statens stöd till idrotten lämnas enligt förordning (1999:1177) om statsbidrag till idrottsverksamhet. I förordningen anges vilka specifika syften och förutsättningar som gäller för just det statsbidraget. De statliga målen för idrottspolitiken är till sin natur övergripande och långsiktiga och den statliga styrningen av statsbidraget är generell och utan detaljstyrning.

Jag vill avslutningsvis understryka att statens stöd till det civila samhällets organisationer endast utgör en del av bidragsgivningen. Kommunernas stöd till föreningslivet utgör den största delen. Utifrån principen om kommunalt självstyre kan olika kommuner, inom ramen för den kommunala kompetensen, välja olika modeller för bidragsgivning. Den ordningen bör bestå.