Svar på fråga
2011/12:21 Utvisning av barn som omhändertagits av socialtjänsten
Statsrådet Maria Larsson
Amineh Kakabaveh har frågat mig vilka åtgärder jag
avser att vidta för att skydda de barn som riskerar utvisning trots att de har
omhändertagits av socialtjänsten på grund av bristande omsorgsförmåga hos
föräldrarna.
Jag kan inte kommentera omständigheterna i det
enskilda ärendet som omnämns, men vill lämna följande svar gällande regeringens
syn på barnets rättigheter och några generella kommentarer om den aktuella
lagstiftningen. Låt mig för det första säga att barnrättsfrågorna är en
prioriterad fråga och regeringen fäster stor vikt vid en dialog om barnets
rättigheter och hur dessa kommer till uttryck såväl i lagstiftning som i
praxis. Inom kort kommer en kartläggning att vara klar av hur svensk
lagstiftning och praxis överensstämmer med de rättighetsartiklar som finns i
barnkonventionen. Regeringen kommer då att föra ytterligare dialog med
frivilligorganisationer och myndigheter kring dessa viktiga frågor.
Som påpekats anges i LVU att om ett barn vårdas med
stöd av LVU har utlänningslagen företräde framför beslutet om vård. Detta
innebär att ett beslut om vård enligt LVU inte i sig hindrar att ett beslut om
utvisning fattas. Bestämmelsen infördes 1997, innan dess var situationen
oreglerad. En särskild utredare fick 1994 i uppdrag att utreda frågan huruvida
ett omhändertagande enligt LVU utgjorde hinder för att verkställa ett
lagakraftvunnet avlägsnandebeslut (SOU 1995:55). Frågan behandlades även av
Barnkommittén med anledning av Sveriges tillträde till barnkonventionen (SOU
1996:115). Slutsatsen i de båda utredningarna var att det inte vore rimligt att
ha en ordning där ett omhändertagande enligt LVU automatiskt skulle innebära
att barnet och dess vårdnadshavare skulle få stanna i Sverige. Den inställning
som redovisas i utredningarna vidhölls i den proposition som låg till grund för
beslutet att införa en bestämmelse i utlänningslagen, som tar sikte på
situationen då ett utländskt barn utan uppehållstillstånd behöver vård enligt
LVU (prop. 1996/97:25). Bestämmelsen överfördes sedermera oförändrad till den
nya utlänningslagen (prop. 2004/05:170). Enligt 5 kap. 12 och 14 §§
utlänningslagen gäller att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas
ett barn och dennes vårdnadshavare, under den tid som behövs för vården.
Utgångspunkten i de fall där ett barn är föremål
för utredning enligt socialtjänstlagen eller är omhändertaget enligt LVU och
där utvisning samtidigt är aktuell, är att samråd och utredning om barnets
situation och omständigheterna i övrigt alltid ska ske med sociala myndigheter
och andra aktörer.
Socialtjänsten ansvarar för barnets vård. I
utlänningslagens förarbeten framhålls att Migrationsverket bland annat bör
hämta in yttrande från socialnämnden och stor vikt måste självfallet fästas vid
nämndens synpunkter. Det kan naturligtvis finnas stora risker med att avvisa
ett barn tillsammans med vårdnadshavare som tidigare har bedömts vara
otillräckliga. Det är för att klarlägga de förhållandena som de olika myndigheterna
samråder med varandra. Exempelvis kan Migrationsverket undersöka om barnet kan
få den vård som behövs i hemlandet med hjälp av anhöriga eller hemlandets
sociala myndigheter. Om Migrationsverket bedömer att syftet med vården kan
tillgodoses i hemlandet saknas i princip tillräcklig anledning att meddela ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd för vård enligt LVU. Att ett barn vårdas
enligt LVU behöver alltså inte alltid innebära att motsvarande omvårdnad inte
kan ges i barnets hemland. Även andra förhållanden kan naturligtvis ha
betydelse i det enskilda fallet.
Principen om barnets bästa återfinns i
utlänningslagen och barnperspektivet ska alltid finnas med i Migrationsverkets
bedömning. Regeringen gör sitt yttersta för att barns rättigheter enligt både
barnkonventionen och svensk lagstiftning alltid ska garanteras.