Svar på fråga
2012/13:503 Fördröjda biståndsinsatser
Statsrådet Gunilla Carlsson
Hans Linde har frågat mig om jag avser att ta några
initiativ för att förtydliga UD:s styrning av Sidas verksamhet för att
förhindra ytterligare förseningar av svenska biståndsinsatser.
Jag vill inleda med att säga att 2013 utgör ett
viktigt år i regeringens arbete för en tydligare och mer resultatorienterad
styrning av biståndet. Regeringen avser i år att besluta om flera nya
långsiktiga resultatstrategier för Sveriges fortsatta samarbete i länder och
regioner enligt en ny modell där biståndets resultat sätts i fokus. Dessutom
ska resultatstrategier för tematiska områden och
multilaterala organisationer antas.
Samtidigt som det är viktigt att de nya
strategierna kommer på plats, är regeringen mån om att resultatstrategierna ger
goda förutsättningar för ett långsiktigt bistånd. Regeringens ambition är att
resultatstrategierna ska kunna omfatta en längre tidsperiod än de nuvarande
samarbetsstrategierna. Den 16 maj 2013 beslutade regeringen om de två första
resultatstrategierna strategierna för Tanzania och Zambia. Detta i god
tid före den 31 december 2013 då de föregående strategierna enligt
regeringsbeslut skulle löpa ut. Detta utgjorde startskottet för en lång rad beslut.
Arbetet med att ta fram fler resultatstrategier har högsta prioritet och fram
till dess att nya strategier beslutas, styrs Sidas verksamhet av de nu gällande
samarbetsstrategierna. För de länder där det för närvarande inte finns någon
strategi för biståndet, vilket är fallet för Myanmar, Sudan och Sydsudan, kan
Sida fortsätta att betala ut medel på basis av tidigare ingångna avtal.
Förutsättningarna för biståndet i dessa länder har förändrats vilket ger nya
möjligheter som regeringen nogsamt överväger. Att biståndet till dessa länder
nu är utan strategi innebär alltså inte att det är ostyrt eller att det finns
grund för att hålla inne utbetalningar. Bilden av fördröjningar och ett ostyrt
bistånd stämmer därmed inte.
I sin fråga hävdar Hans Linde att regeringen har
försenat beslut som rör bistånd genom svenska organisationer i det civila
samhället. Här vill jag vara tydlig. Detta är formellt sett en fråga för Sida
och inte för regeringen. Att Sidas beslut om vilka organisationer som kommer att
beviljas behörighet som ramorganisation dragit ut på tiden beror alltså inte på
regeringen. Förseningen förklaras för regeringen i stället av fördröjningar i
Sidas upphandling av organisationsbedömningar. Sida har nu kommit vidare i
arbetet och är i färd med att gå till beslut.
Regeringen har bland andra av OECD-Dac och
Statskontoret kritiserats för svårgenomtränglig och otydlig styrning av det
svenska biståndet. Genom den biståndspolitiska plattformen kommer regeringen
att åtgärda de problem som har lyfts fram. Förutsättningarna för genomslag för
regeringens politik kommer genom plattformen därmed att bli än bättre.
Plattformen är inte avsedd att vara ett direkt styrande dokument för Sidas
verksamhet. Dess försening kan därför inte förklara varför verksamhet har stoppats
eller stannat av på Sida. Den operativa styrningen av Sida sker genom direkt
styrande regeringsbeslut såsom myndighetsinstruktion, regleringsbrev eller genom
särskilda beslut, till exempel resultatstrategier. Det är dessa Sida ska
förhålla sig till och rapportera mot inte plattformen. Det råder därför
inte något politiskt vakuum i väntan på den biståndspolitiska plattformen. Vi
har många policyer och styrdokument där våra politiska prioriteringar framgår.
Farhågan att det svenska biståndet kommer att vara
ostyrt är därmed obefogad. Regeringen arbetar intensivt för att få till stånd
en mer konkret resultatmodell, vilket inte minst skulle gynna riksdagsledamöternas
möjlighet till ansvarsutkrävande men som framför allt skulle gynna människor
som lever i fattigdom och ofrihet.
Jag är glad över det engagemang Hans Linde visar
för det svenska biståndet och behovet av styrning, något som regeringen länge
hävdat behövs.