den
29 januari
Svar på fråga
2013/14:336 Arvsrätt för särkullbarn
Justitieminister Beatrice Ask
Catharina Bråkenhielm har
frågat mig vilket skälet är till att det är svårt att utöka skyddet för en
efterlevande make i de fall det finns särkullbarn.
Arvsrätten för efterlevande makar har förstärkts
successivt under hela 1900-talet. Den senaste ändringen angående makars och
barns arvsrätt skedde år 1988. En make ärver sedan dess framför gemensamma
bröstarvingar. Dessa får sitt arv först när den efterlevande maken dör. De som
är bröstarvingar bara till den först avlidna maken, s.k. särkullbarn, har dock
rätt att få ut sitt arv omedelbart. Ett särkullbarn kan avstå från sin rätt
till förmån för den efterlevande maken och får då rätt till efterarv på samma
sätt som en gemensam bröstarvinge.
Diskussionen om förhållandet mellan särkullbarn och
efterlevande makar har fortsatt även efter 1988 års reform. På 1990-talet
handlade debatten i riksdagen framför allt om att särkullbarn ansågs ha ett för
dåligt skydd i förhållande till den efterlevande maken. Ärvdabalksutredningen
utredde frågan men lämnade inga förslag i dessa delar. Enligt utredningen
överensstämde 1988 års reform med allmänhetens rättsuppfattning.
I dag ser debatten delvis annorlunda ut och handlar
i stället bl.a. om att stärka skyddet för den efterlevande maken. Detta är en
fråga som berör många och den efterlevande maken kan ibland hamna i en svår
situation. Frågan är dock komplicerad eftersom en förstärkning av den efterlevande
makens rätt samtidigt skulle innebära att skyddet för särkullbarnen försvagas i motsvarande mån. Jag anser att det är
viktigt att de arvsrättsliga reglerna står i samklang med samhällsutvecklingen
och följer därför dessa frågor noga.