den 17 november

Svar på fråga

2010/11:46 Tvångsvård av unga med funktionsnedsättning

Statsrådet Maria Larsson

Eva Olofsson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att unga med funktionsnedsättning inte ska omhändertas och vårdas på institution.

Inledningsvis vill jag understryka vikten av att barn och unga med psykisk funktionsnedsättning får vård som svarar mot deras specifika behov. Psykisk funktionsnedsättning i sig utgör ingen grund för åtgärd med stöd av LVU utan barn och unga med olika typer av psykiska problem har rätt till stöd och hjälp från psykiatrin som är den instans som har adekvat kompetens.

Samtidigt kan även unga med psykisk funktionsnedsättning ha en vidare problembild och vara i behov av samordnade insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Regeringen har därför vidtagit flera åtgärder för att stärka samverkan kring barn och unga med psykisk funktionsnedsättning. Sedan den 1 januari i år ska kommuner och landsting ingå överenskommelser om sitt samarbete när det gäller personer med psykisk funktionsnedsättning. Landsting och kommun ska tillsammans upprätta en individuell plan när det behövs för att behoven av socialtjänst och hälso- och sjukvård ska tillgodoses. Socialstyrelsen har tillsynsansvar över efterlevnaden av dessa nya lagbestämmelser.

Barn och unga är en prioriterad grupp inom regeringens pågående psykiatrisatsning. I satsningen ingår bland annat modellområdesprojektet som syftar till att utveckla fungerande samverkansmodeller som svarar mot barnens och ungdomarnas sammantagna behov. Projektet inbegriper alla aktörer som möter barn, som exempelvis förskola, skola, barnhälsovård, primärvård och specialistvård. I sammanhanget är det också värt att nämna den pågående psykiatrilagsutredningen som bland annat ser över frågor om gränsdragning och samarbete mellan kommuner och landsting.

Regeringsrättens dom i mål 146-09, RÅ 2010 ref. 24, från i våras tydliggör vad som avses med begreppet socialt nedbrytande beteende och klargör att ett beteende som närmast kan betraktas som ett symtom på en psykisk störning i sig inte utgör grund för en åtgärd enligt LVU. Det bör emellertid poängteras att en psykiatrisk grundproblematik inte heller utgör ett hinder mot att tillämpa LVU om förutsättningarna för det är uppfyllda. Regeringsrättens domar är vägledande för andra förvaltningsdomstolar och för socialnämnderna. Det kan därför förutsättas att ungdomar inte kommer att bli föremål för vård enligt LVU enbart av det skälet att de har en psykisk funktionsnedsättning.