Svar på fråga
2011/12:274 De ökade klyftorna i samhället
Finansminister Anders Borg
Tomas Nilsson har frågat mig vad jag avser att göra
för att hejda utvecklingen mot allt större inkomstskillnader.
Inkomstspridningen har ökat i många länder under de
senaste decennierna. De högre inkomsterna har ökat snabbare än medianinkomsten.
En aktuell OECD-rapport (Divided We Stand) har analyserat inkomstskillnaderna
och de bakomliggande orsakerna. En av de viktigaste förklaringarna
internationellt sett är ökade löneskillnader, men kapitalinkomsternas betydelse
för inkomstspridningen har också ökat.
För Sveriges del kan i stort sett hela den
långsiktiga uppgången hänföras till kapitalinkomsterna. Ökade löneskillnader
bidrar också men bidraget till de ökade inkomstskillnaderna är litet och kan
helt hänföras till 1990-talets senare del. Transfereringarnas bidrag har legat
på en stabil nivå medan skatternas utjämnande bidrag ökade från 1991 till 2000
och därefter minskade för att 2009 ligga på ungefär samma nivå som 1980.
Trots att inkomstskillnaderna i Sverige har ökat
under de senaste 20 åren har Sverige fortfarande en internationellt sett mycket
jämn inkomstfördelning. Resultaten i olika sammanställningar varierar, men
Sverige har enligt alla källor en av de jämnaste inkomstfördelningarna i
världen.
OECD-rapporten
konstaterar att utjämningsstrategier som enbart vilar på reformer i skatte- och
transfereringssystem inte är tillräckligt effektiva. Utmaningen ligger i att
också uppmuntra och underlätta möjligheter till sysselsättning för grupper med
svag arbetsmarknadsanknytning. Regeringen har sedan den tillträdde 2006 fört en
politik för att stärka arbetslinjen och bryta de senaste decenniernas växande
utanförskap. Genom jobbskatteavdragen och reformerna inom arbetsmarknadspolitiken
och sjukförsäkringen har regeringen minskat trösklarna in på arbetsmarknaden.
Åtgärderna har främst riktats mot grupper med relativt svag anknytning till
arbetsmarknaden. För att även öka efterfrågan på dessa grupper har regeringen bland
annat infört nystartsjobb, sänkt socialavgifterna för unga och avskaffat den
särskilda löneskatten för äldre.
Syftet
med politiken är att säkra en varaktig högre sysselsättning. Det är genom att
fler arbetar och färre är bidragsberoende som inkomstfördelningen hålls samman.
Den långsiktigt bästa fördelningspolitiken är därför att få fler i arbete.
Jobbpolitiken
har sedan den kraftiga internationella lågkonjunkturen inriktats på att
motverka att arbetslösheten biter sig fast. Regeringens ansvarsfulla
finanspolitik har skapat utrymme för att under 20092012 höja ett flertal
transfereringar. Inkomsterna har därmed förstärkts för ekonomiskt svaga
grupper. I den senaste budgetpropositionen föreslog regeringen ett antal
åtgärder som riktar sig till grupper med svag ekonomi eller större
försörjningsbörda; höjt bostadsbidrag för unga utan barn och för barnfamiljer,
en höjning av bostadstillägget till pensionärer liksom höjd norm för skälig
levnadsnivå för pensionärer med särskilt bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd.
Det är regeringens fortsatta ambition att ytterligare stärka arbetslinjen och
driva en effektiv fördelningspolitik som gagnar dem som har det allra sämst.
Inkomstutvecklingen har varit positiv för alla
inkomstgrupper sedan 1991, men större i de högre inkomstgrupperna. Enligt SCB:s
preliminära statistik för 2010 motsvarar ökningen 14 900 kronor i månaden
för den tiondel av befolkningen som har den högsta inkomsten. Den största delen
av den inkomstökningen har dock inte skett under alliansregeringens tid. Fram
till 2006 motsvarade ökningen 10 400 kronor i månaden. Ökningen under
alliansregeringens tid fram till 2010 motsvarar 4 500 kronor.