Svar på fråga
2010/11:126 Den svenska smittskyddslagen
Socialminister Göran Hägglund
Eva Olofsson har frågat mig om jag är beredd att
göra en grundlig översyn av smittskyddslagen och rättstillämpningen i brottmål
som rör överföring eller risk för överföring av hiv.
För det första vill jag säga att jag tar denna
sjukdom på stort allvar. Hiv går ännu inte att bota och utan behandling är den
dödlig. I dag finns behandlingar som har möjliggjort en betydligt bättre
livskvalitet för dem som är smittbärare. Det är viktigt att vi bemöter denna
epidemi med så effektiva medel som möjligt. Både för att minska smittspridning
men också för att underlätta för dem som är bärare. Detta gäller inte minst
bemötande i samhället och stigmatiseringen.
Den nuvarande smittskyddslagen trädde i kraft år
2004 och var resultatet av en översyn inom området som påbörjades i mitten av
90-talet. I arbetet med utformningen av den nya lagen framhölls dels vikten av
att tillgodose de mänskliga rättigheterna, dels att inkludera hiv som en
sjukdom bland andra för att minska en särbehandling och därigenom motverka
stigmatisering av sjukdomen. Alla tvångsåtgärder måste vara proportionerliga
mot de risker som föreligger vid bedömningen av en sjukdoms smittsamhet. I
smittskyddslagen slås också fast att de som är smittade ska få det stöd och den
vård som behövs från smittskyddssynpunkt. I smittskyddslagen finns inga
sanktioner för de fall då en smittbärare inte efterlever de skyldigheter som
följer av smittskyddslagen. Däremot kan domstolarna döma till ansvar i enlighet
med brottsbalkens bestämmelser för bland annat misshandel om man utsätter andra
människor för risk att smittas av eller faktiskt överför en smittsam sjukdom.
Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet är de
myndigheter som ansvarar för smittsamma sjukdomar på nationell nivå. Båda
myndigheterna har till uppgift att inom sitt ansvarsområde följa och
vidareutveckla smittskyddet. Socialdepartementet har en löpande dialog med båda
myndigheterna om hur arbetet med smittskyddet fortlöper. Jag har inte för
avsikt att genomföra en sådan översyn som Eva Olofsson efterfrågar.