den 29 maj

Svar på fråga

2012/13:526 Självmord bland unga med aktivitetsersättning

Statsrådet Ulf Kristersson

Catharina Bråkenhielm har frågat socialministern vilka åtgärder han avser att vidta för att förbättra livssituationen för unga med aktivitetsersättning. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

Psykisk ohälsa är en av vår tids stora välfärdsutmaningar och unga människor är särskilt utsatta. För att personer med psykiska sjukdomar ska få adekvat stöd och hjälp behövs breda lösningar kopplat till flera olika områden, bland annat socialförsäkring, hälso- och sjukvård, utbildning och arbetsmarknad.

Genom handlingsplanen PRIO Psykisk ohälsa plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa tydliggör vi från regeringens sida målinriktning och insatsområden för psykisk ohälsa. Syftet är att åstadkomma konkreta och varaktiga förbättringar för personer med psykisk ohälsa. Bland annat ser vi ett behov av att kraftsamla kring målgruppen barn och unga. Aktuella insatser som vidtas syftar till att förebygga psykisk ohälsa och att stödja och stimulera huvudmän och andra aktörer att ta sin del i ansvaret att vidareutveckla vård- och omsorgsinsatser som riktar sig till målgruppen. Till viktiga insatsområden hör meningsfulla och rehabiliterande insatser.

När det gäller aktivitetsersättning behöver Sverige fortsätta att varsamt reformera denna ersättning. De första stegen togs i 2013 års budget, med insatser som syftar till att minska risken att behöva ersättningen och öka chansen att kunna lämna den. Det handlar bland annat om att utöka möjligheten att ha ersättningen vilande medan man provar att arbeta eller studera. Ytterligare en viktig pusselbit tillförs när studiehjälpsutredningen i juni 2013 lämnar sitt betänkande. I utredningens uppdrag ingår bland annat att lämna förslag om hur studiehjälpen kan effektiviseras, moderniseras och renodlas och hur den grupp som i dag studerar med aktivitetsersättning i stället ska kunna få ersättning från studiestödssystemet. Detta för att minska sannolikheten att unga människor med förlängd skolgång kvarstår i aktivitetsersättningen och hamnar i ett längre utanförskap, med alla dess risker för hälsa och välbefinnande.