Svar på fråga
2010/11:510 Prioritering inom vården
Socialminister Göran Hägglund
Eva Olofsson har frågat mig vilka åtgärder jag
avser att vidta för att se till att riksdagens fastslagna mål om prioriteringar
inom vården kommer i första hand.
Riksdagen har fastställt nationella riktlinjer för
prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop. 1996/97:60, bet.
1996/97:SoU14, rskr. 1996/97:186). Enligt beslutet ska patienter med de största
behoven ges företräde i vården. I propositionen som föregick införandet av vårdgarantin
i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) – Stärkt ställning för patienten (prop. 2009/10:67) – har
regeringen framhållit att vårdgarantin inte ska förstås så att den uttalar hur
snart en åtgärd för en specifik sjukdom bör ske inom vården. Ett beslut om det
måste fattas inom hälso- och sjukvården utifrån medicinska bedömningar och
omständligheterna i varje enskilt fall. Den nuvarande vårdgarantin med dess relativt
vida tidsram har utgångspunkten att det i princip aldrig kan anföras vare sig
medicinska eller ekonomiska skäl till att en behandling eller ett besök bör ske
utanför dessa ramar. I många fall kan det dock naturligtvis vara så att besök
bör ske eller behandling sättas in betydligt snabbare än vårdgarantins yttre
tidsramar.
De så kallade kömiljardöverenskommelser som
regeringen ingått med Sveriges Kommuner och Landsting har varit ämnade att
stimulera insatser för att korta köerna i vården. Resultaten från denna
satsning visar på att antalet personer som väntar längre än 90 dagar minskat
avsevärt sedan 2009. Detta är ingenting annat än en verklig framgång och det
gläder mig att patienterna nu får snabbare vård än någonsin tidigare.
De frågor som rests om undanträngningseffekter i
vården ska dock tas på allvar. Jag har gett Socialstyrelsen i uppdrag att studera
om det förekommer undanträngning och återrapportera resultaten till regeringen.
Jag har dock svårt att tro att landstingsledningar eller medicinskt ansvariga
läkare riskerar patienters hälsa genom att upphöra med eller förlänga
tidpunkterna mellan medicinskt nödvändiga kontroller. Jag har vidare tillit
till att landstingen och professionerna utgår ifrån de enskilda patienternas
bästa och de medicinska prioriteringarna som behöver göras dagligen i vården.
Förekommer undanträngningar till följd av satsningar på ökad tillgänglighet i
form av kömiljarden kommer dock regeringen naturligtvis att agera.