Svar på fråga
2010/11:187 Skydd mot förorening av Västerdalälven
Miljöminister Andreas Carlgren
Jan Lindholm har frågat mig hur jag ska agera för
att säkerställa att nya reningsverk dimensioneras för att verkligen klara de
problem de ställs inför.
Jan Lindholms fråga är ställd med utgångspunkt från
prövningen av ett enskilt reningsverk i Dalarnas län. Jag är förhindrad att
kommentera ett enskilt ärende som prövas i domstol. Generellt kan dock följande
sägas. Att släppa ut avloppsvatten är enligt miljöbalken miljöfarlig
verksamhet. Man är därmed skyldig att följa bestämmelserna i miljöbalken samt
de förordningar, föreskrifter och andra beslut som har fattats med stöd av
balken. Den EU-lagstiftning som finns på området är genomförd i svensk rätt.
Enligt 9 kap. 6 § miljöbalken och 5 § förordningen (1998:899) om
miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, ska alla avloppsreningsverk som betjänar
mer än 2 000 personekvivalenter ha ett tillstånd för verksamheten, som
lämnas av miljöprövningsdelegationerna vid länsstyrelserna. Angående hur nya
reningsverk ska dimensioneras för att klara de problem de ställs inför så anges
i Naturvårdsverkets föreskrifter (SNFS 1994:7) 9 § att Vid
utformningen av anläggningarna skall årstidsberoende variationer i belastningen
beaktas. För att få ett tillstånd ska verksamhetsutövaren visa att
verksamheten uppfyller de krav som regelverket ställer.
Vårt svenska regelverk har medfört att vi i Sverige
nu har en av världens högsta reningsgrader för reningsverk. För att ytterligare
minska övergödningen av våra vatten har dock regeringen bedömt att reningen av
kväve- och fosforföreningar kan öka med ytterligare 3 000 ton kväve och 15
ton fosfor från de kommunala reningsverken. I skrivelsen Åtgärder för levande hav (skr. 2009/10:213) anförde regeringen att
Naturvårdsverket ska få i uppdrag att utreda hur detta kan genomföras.
Jag ser för närvarande inte något behov av nya
åtgärder utöver detta från regeringen inom detta område.