den 26 oktober

Svar på fråga

2011/12:63 Ägarstyrning i Nordea

Statsrådet Peter Norman

Peter Persson har frågat mig om hur jag avser att agera för att genom ägarstyrning i Nordea och i min roll som finansmarknadsminister åstadkomma ett solitt bankväsende, rimliga lånevillkor och ett sparande med god avkastning.

Konsumenten är alltid i underläge på finansmarknaden. Regeringen arbetar därför målmedvetet med att stärka det finansiella konsumentskyddet. Ett väl fungerande konsumentskydd är en förutsättning för att konsumenterna ska kunna känna förtroende för såväl bankväsendet som andra aktörer på marknaden. Ett sådant förtroende är i sin tur av stor betydelse för den finansiella stabiliteten.

Lönsamhetskrav om 15 procents avkastning på eget kapital talar för att konkurrensen bland bankerna inte fungerar fullt ut. Jämfört med andra marknader är det på finansmarknaden svårare för konsumenten att veta hur mycket hon eller han betalar för en produkt. Det gäller till exempel kostnaden för ett fondsparande på flera års sikt. Den bristande transparensen gör det lättare att hålla en hög avgiftsnivå och därigenom en hög lönsamhet. Ett näraliggande bekymmer som Peter Persson också omnämner är att säljare av finansiella tjänster ofta kallas rådgivare, även om de är anställda av till exempel en bank och endast säljer den bankens produkter. Vissa finansiella rådgivare kan ha starka ekonomiska incitament att sälja vissa produkter framför andra till konsumenten. I regeringens fortsatta arbete för finansiellt konsumentskydd under innevarande mandatperiod är därför frågor om jämförbarhet mellan olika produkter, transparens om intressekonflikter samt en tydligare gränsdragning mellan försäljning och rådgivning särskilt prioriterade. Förbättringar på dessa områden är även ett led i att skärpa konkurrensen. Flera av dessa frågor är också aktuella i pågående och kommande förhandlingar om olika EU-direktiv.

Sverige har en stor finansiell sektor i förhållande till ekonomins storlek. Finansiell instabilitet kan därför få stora konsekvenser här. En angelägen fråga för regeringen är således att högre kapitaltäckningskrav ska kunna ställas jämfört med miniminivåerna i den så kallade Basel III-överenskommelsen. Den frågan är aktuell i EU-kommissionens förslag om kapitaltäckningsregler (Capital Requirements Directive IV m.m.). Enligt min mening bör bankerna ta hänsyn till utvecklingen mot högre kapitaltäckningskrav när de överväger frågor om avkastning och utdelning.

När det gäller ägarstyrningen i Nordea anser jag att staten generellt sett inte ska äga banker. Det är svårt att kombinera rollen som delägare av en bank med att vara pådrivande för förändringar som gäller hela bankväsendet. Regeringen har därför för avsikt att minska statens engagemang i Nordea. Vidare är det styrelsen och ledningen som har ansvar för hur en enskild bank agerar inom ramen för lagar och regler i den operativa verksamheten. Staten kommer dock på samma sätt som på årsstämman i våras att fortsätta verka för att Nordea ska stärka sitt kapital genom att inte dela ut några vinster till aktieägarna. Men som minoritetsägare kan vi inte vara säkra på att få gehör för vår syn.

Statens uppgifter på finansmarknaden ska vara att utforma effektiva regelverk och en effektiv tillsyn genom de myndigheter som har ett sådant uppdrag. Staten ska i detta arbete ha en nära dialog med berörda aktörer.