den 23 mars

Svar på fråga

2010/11:375 Skillnader i stödet till människor med funktionsnedsättningar

Statsrådet Maria Larsson

Per-Ingvar Johnsson har frågat mig om jag är beredd att låta undersöka orsakerna och försöka komma till rätta med skillnaderna i kommuners, regioners och landstings stöd till personer med funktionsnedsättning och i de skillnader i avgifter som tas ut av människor med funktionsnedsättning för de insatser som de får.

Inledningsvis vill jag understryka att LSS är en rättighetslagstiftning och att den som tillhör målgruppen i lagen och i övrigt uppfyller villkoren för att vara berättigad till någon eller några av de i lagen tio angivna insatserna, har rätt till dessa. Detta oavsett vilken kommun eller vilket landsting personen är bosatt i. Skulle beslut om insatser avslås kan beslutet överklagas till förvaltningsdomstolen. Jag vill också informera om att antalet personer som erhåller insatser med stöd av LSS har ökat över tid. År 2007 var antalet personer med insatser enligt LSS 56 800 och 2009 hade detta antal ökat till 60 200. Vidare hade antalet insatser ökat från 99 500 till 103 900 under samma tidsperiod, vilket visar att många hade fler än en insats.

Av bland annat propositionen Utjämning av vissa kostnader för stöd och service till funktionshindrade (2002/03:151) framgår när det gäller kostnadsskillnaderna mellan kommunerna att dessa till viss del kan förklaras av att det finns en koncentration av personer med funktions­nedsättningar i vissa kommuner, bland annat till följd av landstingens tidigare lokalisering av vårdhem och annan verksamhet. Riksdagen har, bland annat mot denna bakgrund, bedömt att en utjämning av dessa skillnader varit nödvändig för att ge alla kommuner likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamhet enligt LSS. Riksdagen beslutade därför att ett nationellt system för utjämning av kostnader för verksamhet skulle införas. Genom utjämningssystemet begränsas eventuella ekonomiska motiv för kommunerna att erbjuda insatser enligt socialtjänstlagen i stället för insatser enligt LSS.

Även LSS-kommittén har i betänkandet Möjlighet att leva som andra (SOU 2008:77) tittat närmare på skillnaderna i kommunerna och kommit fram till att det finns skillnader på grund av vårdhemmens lokalisering. Där nämns också ett forskningsprojekt som anger att det sannolikt är skillnader i behov som ligger bakom variationerna mellan kommuner.

Det finns även andra tänkbara orsaker till att beslut om LSS-insatser skiljer sig åt mellan kommunerna. Det kan gälla olika tillvägagångssätt och rutiner vid redovisning av insatser. Det kan också ha med kvaliteten i handläggningen av besluten att göra. Socialstyrelsen har i rapporten Social tillsyn – Länsstyrelsernas iakttagelser under 2008 och 2009 redovisat vissa brister i utredningar och beslut enligt LSS som innebär att det inte kan uteslutas att även detta kan bidra till att beslut om LSS-insatser skiljer sig åt mellan kommunerna.

För att öka säkerhet och enhetlighet vid beslut om personlig assistans, har regeringen under år 2008 gett Socialstyrelsen i uppdrag att i samarbete med Försäkringskassan ta fram ett vetenskapligt beprövat behovsbedömningsinstrument för detta ändamål. Socialstyrelsen ska slutrapportera detta arbete till Socialdepartementet senast den 31 augusti 2011. Instrumentet ska kunna utgöra ett stöd till bland annat kommunerna i deras arbete med beslut om personlig assistans enligt LSS.

Vidare har Socialstyrelsen gett ut allmänna råd och föreskrifter när det gäller bostad med särskild service för vuxna. Socialstyrelsen har också tagit fram en handbok och allmänna råd för handläggning och dokumentation för bland annat handläggning inom LSS. Jag vill dock understryka ännu en gång att beslut om insatser enligt LSS kan överprövas av förvaltningsdomstol och att bedömning av insatser ska ske utifrån varje enskilds persons förutsättningar och behov.

När det gäller frågan om skillnader i avgifter mellan LSS och socialtjänstlagen vill jag framhålla att även de som har insatser enligt LSS i vissa fall betalar för insatser. De som bor i bostäder med särskild service betalar som regel en hyra, och avgift kan tas ut för fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter. Det får även tas ut avgift för personlig assistans inom ramen för assistansersättningen (18 § LSS). En del personer kan behöva insatser både enligt LSS och socialtjänstlagen, till exempel ledsagning enligt LSS och hemtjänst enligt den andra lagen. I dessa fall betalas ingen avgift för ledsagning men däremot betalas en avgift för hemtjänsten.

Grundprincipen för avgifter måste vara en likabehandling som utgår från den lagstiftning som behoven prövas enligt. Samtliga personer som beviljas insatser enligt LSS ska således när det gäller avgifter bedömas likvärdigt. Detsamma gäller för dem som har behov av insatser enligt socialtjänstlagen, som till exempel hemtjänst eller ledsagning. Om både äldre personer och personer med funktionsnedsättning har sådana insatser betalar de således avgifter för insatserna enligt samma villkor. Det finns ingen grund för att ha skilda avgiftssystem för olika grupper i samma lagstiftning. Det finns till exempel ingen anledning att äldre ska betala avgift för hemtjänst eller ledsagning enligt socialtjänstlagen medan personer med funktionsnedsättning ska fritas från sådana avgifter.

När det gäller frågan om avgifter finns det regler i såväl LSS som i socialtjänstlagen som syftar till säkerställa att avgiften inte blir alltför betungande och orsakar problem för den enskilde.

Avgifter enligt socialtjänstlagen får inte överstiga kommunens självkostnader. Avgifterna för den enskilde får inte uppgå till ett så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel av sitt avgiftsunderlag för sina personliga behov och andra normala levnadsomkostnader (förbehållsbelopp). Av proposition 2000/01:149 Avgifter inom äldre- och handikappomsorg, framgår att kommunen i vissa fall ska höja nivån på minimibeloppet när en enskild omsorgstagare har fördyrade levnadsomkostnader under förutsättning att kostnaderna är av den karaktären att de bör tillgodoses inom ramen för förbehållsbeloppet. Det kan gälla kostnader för till exempel yngre funktionshindrade personers behov av medel för bosättning, familjebildning med mera eller rätt till fritidsaktiviteter som är naturliga för yngre personer. När avgifterna fastställs ska kommunen dessutom försäkra sig om att omsorgstagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad ekonomisk situation.