den 22 december

Svar på fråga

2010/11:187 Skydd mot förorening av Västerdalälven

Miljöminister Andreas Carlgren

Jan Lindholm har frågat mig hur jag ska agera för att säkerställa att nya reningsverk dimensioneras för att verkligen klara de problem de ställs inför.

Jan Lindholms fråga är ställd med utgångspunkt från prövningen av ett enskilt reningsverk i Dalarnas län. Jag är förhindrad att kommentera ett enskilt ärende som prövas i domstol. Generellt kan dock följande sägas. Att släppa ut avloppsvatten är enligt miljöbalken miljöfarlig verksamhet. Man är därmed skyldig att följa bestämmelserna i miljöbalken samt de förordningar, föreskrifter och andra beslut som har fattats med stöd av balken. Den EU-lagstiftning som finns på området är genomförd i svensk rätt. Enligt 9 kap. 6 § miljöbalken och 5 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, ska alla avloppsreningsverk som betjänar mer än 2 000 personekvivalenter ha ett tillstånd för verksamheten, som lämnas av miljöprövningsdelegationerna vid länsstyrelserna. Angående hur nya reningsverk ska dimensioneras för att klara de problem de ställs inför så anges i Naturvårdsverkets föreskrifter (SNFS 1994:7) 9 § att Vid utformningen av anläggningarna skall årstidsberoende variationer i belastningen beaktas. För att få ett tillstånd ska verksamhetsutövaren visa att verksamheten uppfyller de krav som regelverket ställer.

Vårt svenska regelverk har medfört att vi i Sverige nu har en av världens högsta reningsgrader för reningsverk. För att ytterligare minska övergödningen av våra vatten har dock regeringen bedömt att reningen av kväve- och fosforföreningar kan öka med ytterligare 3 000 ton kväve och 15 ton fosfor från de kommunala reningsverken. I skrivelsen Åtgärder för levande hav (skr. 2009/10:213) anförde regeringen att Naturvårdsverket ska få i uppdrag att utreda hur detta kan genomföras.

Jag ser för närvarande inte något behov av nya åtgärder utöver detta från regeringen inom detta område.